Jag var tolv år när stormen Gudrun drog in över de småländska skogarna. När mörkret lyfte den januarimorgonen visade naturen sin kapacitet till förödelse. Det här är en berättelse om dagarna när min barndoms trygghet sågades isär tillsammans med timret i skogarna som rasat.
Men det är också en historia om solidaritet och människors förmåga att se bortom all rivalitet när livet står på spel.
Boarydsudd, Småland, den 9 januari 2005:
Mamma väcker mig när det första gryningsljuset brottas med den sega vinternattens mörker. Sänglampan fungerar inte när jag försöker tända den. Det är inte ovanligt. Vi får ofta strömavbrott här ute i den djupa småländska skogen, på en gård vid slutet av en grusväg och med fyrahundra meter till närmaste granne. Men den här morgonen är det något som inte står rätt till. Mamma har varit ute i stallet och släppt ut alla hästarna i den stora hagen bredvid vårt hus. Nu ber hon mig och min bror om hjälp med att fånga in djuren igen.
Från mitt sovrum på övervåningen har jag utsikt över hagen. Jag tittar ut genom fönstret och får en chock. Det som mörkret har dolt håller nu på att bli synligt. Hela elledningen som löper genom hagen till vårt hus ligger på marken, som en enda lång fälla av trassliga linor. Stolparna har rasat, ligger på marken som utslagna efter en natt med för våldsamt festande. Bortom hästhagen finns den täta granskogen, men skogen har bytt skepnad. De tidigare vertikala linjerna av träd har bytts ut mot ett hav av plockepinn. Medan vi låg och sov har Gudrun varit skoningslös. Hur har jag inte vaknat av stormen?
Vi skyndar ut till hästarna, leder dem tillbaka in i stallet och säkerheten. Bort från dödsfaran av elledningar och nedfallna träd. Det är nu jag inser att stormen har stängt in oss. Grusvägen som leder till vårt hus är blockerad av nedfallna granar, björkar, en och annan tall. Ståtliga, gamla träd som oväntat fått dra sin sista suck. Naturen bilder en cirka tio meter hög, ogenomtränglig vägg.
Vi är helt isolerade från omvärlden. Elen är bortom räddning. Telefonen fungerar inte. Mobilnätet ligger nere. Radion är det enda som ger oss livstecken utifrån, men det som sägs skrämmer mig mer än det ger hopp. Reportern berättar om hundratusentals hushåll utan ström. Människor som dött i stormen. Hur mår våra grannar i byn? Är de skadade? Och vi, kommer någon att rädda oss? Vi har inget rinnande vatten, en akut situation eftersom vi inte bara har oss själva att hålla vid liv utan även tio hästar, två katter och tre små hönor.
Om vi hade haft en motorsåg hade vi kunnat försöka såga oss genom muren av nedfallna träd, men det finns ingen. Vi försöker ändå att hitta ut från vårt trädfängelse, följa grusvägen en bit. Men det går inte. Vägen är omöjlig att urskilja under alla nedfallna träd, de täta granarna skapar en effektiv matta som döljer marken och en lika stark mur som skymmer sikten framåt. Vi tvingas vända tillbaka gång på gång för att inte gå vilse. Vi kommer inte längre än några tiotals meter.
Efter ett dygn fungerar telefonen fortfarande inte och el är det inte någon idé att ens tänka på. Kablarna ligger begravda och avslitna efter stormens framfart. För att hålla värmen i huset eldar vi i vedspisen och lagar mat på den. Men utan vatten i kranarna kommer vi inte klara oss länge till. Plötsligt hörs ett högt ljud från himmelen; helikoptrar börjar flyga över oss. Vi springer ut i trädgården, vinkar stort med armarna för att signalera att vi är i nöd. Inget händer.
Två långa dagar passerar. När hoppet nästan brunnit ut tillsammans med alla värmeljusen, kommer till slut räddningen. Ljudet av en motorsåg börjar höras på avstånd. Det stadiga brummandet växer sakta allt högre, som ljuv musik som bryter den isolerade tystnaden. Våra grannar lever. Vi lever.
En bonde i byn har ett elaggregat som drivs av hans traktor. Han ger oss dunkar fyllda med vatten så att vi kan försörja både djuren och oss själva. En annan granne som jobbat inom telefonibranschen letar upp kablar i sitt förråd och tillsammans med min bror drar de nya telefonlinor till hela byn. Vi får tack vare deras insats telefon långt före de flesta andra drabbade. Men det dröjer 18 dagar innan en stark, splitterny strömkabel grävs ner i marken längs grusvägen, hela vägen till vårt hus. Inga fler luftburna elledningar. Jag är i stallet när elen kommer tillbaka. Känslan när lysrören i taket blinkar till och hela byggnaden lyser upp är närmast euforisk.
På bara en natt ändrades meningen med vardagen från att leva till att överleva. Även om det var 18 dagar av elände hade jag i efterhand inte velat vara utan upplevelsen. Det var en nyttig läxa att inse hur sårbar ens tillvaro är, och en kärleksfull upplevelse när all gammal rivalitet bland grannarna i byn försvann när våra liv stod på spel. Grannarna blev våra frälsare. De försåg oss med vatten till djuren och sovplatser för mig och min storebror när det blev för kallt i vårt hus.
Gemenskapen som bildades under veckorna utan ström och rinnande vatten höll i sig långt efter att skogarna städats upp och de jättelika högarna av timmer fraktades iväg. Vardagen återgick sakta till det normala för oss bybor, men något inuti oss skulle för alltid förbli annorlunda. Stormen Gudrun slungade mig ur barndomens trygghet.